Emma Alicia Maria ♥

 
 
(bilderna är klickbara)
 
älskade dotter ♥


Maj 4

 Så mycket kärlek ❤


Förlossningsberättelse

Onsdag 26/4, Kristian kommer hem från jobbet strax efter 16. Ligger i sängen och har precis vaknat, känner mig lite kissnödig. Sätter mig upp pch känner att det börjar rinna. Får panik då jag tror att jag kissar på mig. Ställer mig upp och försöker att skynda in på toa medans det forsar ner för benen. Sätter mig och förstår att det är vattnet som gått när jag börjar kissa. Både jag och Kristian har panik just nu. Kristian börjar halvt skrika att jag måste ringa förlossningen medans jag bara sitter på toa skakandes av panik och nervositet. Ringer förlossningen och vi får åka in på kontroll direkt. Passar på att äta lite och byta om till bekväma kläder ifall att vi blir kvar där ganska länge. Väl där fick vi bekräftat ganska direkt att det var vattnet som gått och om inte värkarna kommer igång av sig själva så blir vi igångsatta senast fredag vid 11. 

Åker hem och börjar förbereda oss både i hemmet men också mentalt. Ser till att äta ordentligt och sen är det bara att vila. Börjar få lite kraftigare sammandragningar men än så länge gör det inte ont. 

Värkarna börjar komma lagom till när vi ska sova. Ca. 15 minuter mellan varje så jag hann precis somna innan det var dags för nästa. Sov inte så jättebra men några timmar blev det. 

Torsdagen var ganska lugn. Värkarna höll sig med 8-9 minuters mellanrum och var ganska lätta att hantera. Fokuserade mest på att vila och äta hela dagen. Så fort jag la mig blev värkarna jobbigare. Duschade varmt och tog alvedon men lyckades inte få så mycket sömn. Satt på pilatesbollen i duschen vilket var sååå skönt. 
 
 
Fredag morgon började värkarna bli mer regelbunda. Vi skulle ju bli igångsatta vid 11. Men vi åkte in lite tidigare och 11.25 blev jag undersökt och var då öppen 4 cm. Vi fick ett rum direkt och börjar prata lite om smärtlindring. Testar lustgas men det kändes inte bra. Blev bara illamående. Kristian gillade den dock.

Vid 14.30 blir jag undersökt igen och är då öppen nästan 5 cm. Ber barnmorskan om epidural då värkarna börjar bli svårare att hantera. Narkosläkaren var lite upptagen så vi får vänta lite. Värkarna blir mer intensiva och svårare att hantera. Det enda som hjälper lite är att sitta på bollen och bli masserad på ryggen och försöka andas rätt. 

15.45 börjar läkaren äntligen förbereda epidural. Men han blir snabbt hämtad av en annan läkare och tvungen att hjälpa till någon annanstans. Vid den här tiden har jag sjuka värkar. Vill bara hem, vill att de snittar mig istället, vad som helst bara jag slipper den här smärtan. Kan knappt andas igenom värkarna längre, jag bara ligger och gnyr.

16.30 får jag äntligen den där jävla epiduralen efter många olägliga värkar medans han höll på. Så fort den börjar verka blir jag undersökt, det visar sig att jag är öppen nästan 10 cm(!?) Inte konstigt att jag hade så intensiva värkar. 

Strax efter 17 kan jag äntligen vila och äta lite. Känner inte värkarna längre utan det börjar bli mer som ett tryck neråt. Passar på att blunda en stund innan det är dags.
Två tummar upp för epidural
 
Vid 19 börjar jag få "lätta" krystvärkar, trycker på och jag känner att det snart är dags. Värkarna är inte så täta men de blir starkare. Får värkstimulerande.

Vid 20 börjar det trycka på ordentligt. Får sitta på bollen en stund och jag börjar krysta efter min egen takt och känsla. Det tar inte lång tid innan jag känner att nu jääävlar är det dags. Jag har svårt att hitta en ställning som känns rätt, bara krystar på som fan utan riktig kontroll. Häftigt vilken kraft värkarna har och hur kroppen bara hänger med. 45 minuter senare börjar jag bli riktigt trött och vill bara att det ska vara över. Men jag känner att hon snart är påväg så jag bara kämpar på. Mellan de sista krystvärkarna är jag så pass slut att jag hinner somna innan nästa värk kommer. 

21.23, den 28/4, föddes hon äntligen, våran lilla tjej på 49 cm & 2900g.
 
All smärta släpper precis när hon läggs på mitt bröst. Det är en helt obeskrivligt underbar känsla 

Jag är grymt imponerad över vad kroppen faktiskt klarar av. Så häftigt!
Det hela blev en positiv upplevelse för våran del. Att vi valde att gå en profylaxkurs var bland den bästa beslutet vi tagit. Den hjälpte till en hel del under hela förlossningen.


RSS 2.0