minns du vår blodsed, våran lag
vårt dumma korståg mot en lika korkad stad
jag minns allt, som naglarna mot glas
men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att de känns
att det är långt hem

och snart finns det inga tårar kvar
de var våra att ge vemsomhelst
äntligen
de är de dyrbaraste smycken vi har
så be aldrig om ursäkt igen
äntligen sätter du själv dina gränser